dennis är inte hemma. jag lyssnar på broder daniel,
åh det är så fint. jag får samma känslor som för mer än 10 år sen nu.
men på ett positivt sätt. det är svårt att förklara. men jag brukade lyssna på broder daniel i alla situationer både då jag var glad och när jag var ledsen. det var det som var så fantastiskt. för det gick att lyssna på vilken känsla man än hade.
jag hade inte så många kompisar då. och dom få jag hade var kanske inte de bästa vännerna man kan tänka sig.
fast en utav tjejerna , hon var mera lik mig. på alla fester och så satt vi med varsin hörlur och lyssnade på broder daniel eller silverchair.. hehe tills vi blev jättefulla. vi pratade inte så mkt med varandra. men hon var ändå den jag tyckte bäst om. kanske för att hon inte prata om saker som jag tyckte var konstigt eller inte förstod mig på. jag behövde inte känna mig utanför men vi kände liksom aldrig varandra på riktigt.

jag var en annan person då.
det känns som jag vart flera olika personer som vart så totalt olika men ändå alltid samma sen jag var liten.
jag vill få ihop alla olika personlighetstyper till en och samma det låter kanske konstigt. men jag har vart så himla vilsen i det där. men jag tror inte att jag är lika vilsen längre