jag orkar inte med att fråga alla frågor gång på gång. jag gör mig själv så liten å han så mäktig, som han har absoluta makten över mitt liv och utan honom så blir livet värdelöst å med han helt fantastiskt och det är ju för fan inte sant men jag sätter migsjälv där nere

jaag kanske vill åka bort, jag tror jag borde. kanske åka till betty. men, jag har såna problem med att ens gå till kortedalatorg vilket tar en minut från min port.
väl ute så tittar jag på klockan
ÅH DET HAR GÅTT 5 MINUTER Å JAG HAR INTE VART NÄRA PÅ  ATT BRYTA IHOP WHOHOO


och nu skall jag ringa och försöka se om det finns nån lägenhet till någon av oss.

bättre att göra allt sånt nu. jag måste bevisa detta han ska inte bo här mer. det är SLUT jag är INTE hans tjej.
jag är ingens flickvän, jag är ensam igen nu.
åh urs hjärtat slår jättefort.
borde packa lite av hans saker med. jag måste fatta detta. men jag fattar det inte.


jag har så sjukt mkt kärlek att ge, jag ville ge han allt det.
men jag får inte.
och när jag fick reda på, han mår dåligt, han har inte sagt något innan, så får jag inte finnas där förhonom och hjälpa honom.
fast jag hade kunnat och verkligen velat det.


nu skall jag ringa det förbannade jävla sjukt jobbiga samtalet.
fick en däcka medicin som heter serequel av jennie. vet inte varför jag va kanske snurrig i bollen den tar bort psykosliknande skit.
den får mig att darra på handen å munnen helt torr.
kaffet smakar som sand.