dagen började och jag var så trött. jag somnade om.
ville inte vakna. det var inte tydligt varför,ville inte gå upp.
tillslut gick jag upp.
pratade med en väldigt irriterad mamma i telefonen.
hon hade försökt ringa mig i en timma.
jag sa vid tio då hon ringde att jag ville sova till tolv.
kl ett vaknade jag av telefonen och sju missade samtal. hon var inte glad på mig.
sätter mig på balkongen, tittar i väskan och på mobilen fyra nya meddelanden.
alla var otrevliga att läsa.

åker iväg på terapi.
är ärlig med kvinnan jag går hos.
blir utskälld och hon säger att om jag inte är ärlig kring vissa saker så kommer jag aldrig bli bra.
jag förstår det. jag vet det. jag måste hålla mig undan, alla saker som är svårare för mig än andra blir så mkt värre pga beteendet jag har. nu är det slut med det.
det kan ha bidragit till att jag varit i princip gränspsykotisk i två månader. jag blir helt annorlunda och jag får vanföreställningar och jag blir överdrivet paranoid.glömmer bort vart jag är då jag ligger i min säng och jag tror det är folk utanför min dörr.
att mina nära ljuger jag litar inte på dem. eller mkt skuldkänslor. åh fy så mkt skuldkänslor jag har.

allt känns så hopplöst tungt just nu och jag kan inte skriva varför och det är skitsamma för er.

hur gör man om man har lätt att misstro? och sedan vet att man har all anledning till det?
gäller det alla? nej antagligen inte.



halva dagen har gått ungefär. och jag vet att resterande tid som är kvar av idag kommer vara ÄNNU JOBBIGARE.

men med denna dag avklarad, hoppas jag det kan vara början till något positivt. jag hoppas verkligen det.



urs det var en så hemk natt. det skreks inuti mitt huvud jag trodde jag var någon helt annanstans. som en film, från något jag knappt minns som spelas upp och jag tappar helt bort vart jag befinner mig, och det är inte så att jag får hela bilden. bara småbitar från något otäckt.måste öppna ögonen se dennis ligga med ryggen där ta hans hand känna att jag när ju här nu. jag är hemma i min säng jag har min älskling här näranära. och det finns inget att vara rädd för.
det är så svårt när det blir så. jag vet inte hur man berättar något som låter så konstigt,.


åh. jag vill tillbaka in i livmodern.