ser på du är vad du äter nu, och de säger samma saker som jag sa till min terapitant när jag hade paus från min grinstund hos henne.
jag har inget sätt att fly med, eller rusa från migsjälv med. jag kastade rakbladen innan vi flyttade in här. jag kan och får inte och vill inte skada migsjälv mer, för jag slutade alrig helt.
jag får inte svälta jag får inte träna, jag får inte jag får inte..

men jag e väll inte riktigt lika helt utan alla flyktsätt som sanna då men.

jag har kännt samma. det e därför lessamheten kan tränga sig på mig lättare nu. jag vill inte vara lessen jag vill inte känna allt hemskt
fast någon gång måste det komma ut ju. det har jag ju ändå alltid vetat. att jag har samlat på mig massa ilska och gråt.



detta va det sista deppiga inlägget.jag skall skriva lite om annat sen. sånt här är ju inte kul för nån att läsa.