undra om jag någonsin ska kunna ligga på normalvikt utan att få alla jobbiga känslor och tankar. jag vill orka saker,må bra, men jag vill inte vara i den här kroppen, jag tycker inte om den, det kanske inte är en överraskning för någon,
kanske slutar bry mig lagom tills jag blir gammal rynkig tant,
jag förstår inte hur alla gör för att vara smala och fina och äta samtidigt.
blir så avundsjuk, jag tänker att  det inte är rättvist
varför måste jag bli tjock av mat för.
kan bli jättelessen, jag hatar att se ut såhär, och sedan blir jag lessen, för varför blev jag sånhär. så självcentrerad, det är ingen vettig anledning att må dåligt över.så där snurrar det på i huvudet.

det regnar
försökte rita, det gick åt helvete.

jag vill börja träna. även om jag så lätt tappar kontroll över det. så måste jag ju våga försöka igen,
jag behöver nya muskler i ryggen, den gör alltid ont.
nu kanske det verkar som en dålig ide med tanke på vad jag skrivit ovanför, men nej, jag tror tvärtom, tankarna kanske skulle försvinna, så jag kan låta mig äta allt det  om jag rörde lite på mig, så kanske jag kan  tycka, att jag får.
det var så läskigt när läkaren sa, om du inte slutar träna så kan ditt hjärta stanna.
men också skönt, för någon sa att jag inte fick, så jag slapp, träna dygnet runt.
det tog upp all min tid, planera vad jag skulle äta, tänka på vad jag längtade efter att äta, få ångest för minsta lilla matbit och allt jobb att dölja vad man sysslade med, och alla lögner, jag ville slippa det egentligen, göra det som alla andra gjorde, vara som alla andra jag spenderade halva tonårstiden så.
ibland blir jag så arg, hur kunde jag låta mig slösa bort så många år?
och sedan blir jag så glad för jag har min pappa. min pappa är världens bästa pappa.
undrar om han vet hur glad jag är nu för allt han gjorde

nej jag vill inte ha det så igen.
det finns saker som är viktigare för mig nu.